I fredags blev Cosmos tre månader. Han hade också varit hos oss i fem veckor. Det firades med plättar, leverpastej och skinka till frukost för lillgrisen. Dessa fem veckor har varit de längsta i mitt liv. Det känns som om han alltid varit en del av mitt liv. Han känns så självklar här hemma, jag trodde att det skulle ta ett tag att vänja sig men han var en del av vårat liv på en gång. 

Vi har gjort enorma framsteg med honom, jag är faktiskt ganska stolt över oss alla tre. 

När vi fick honom var han väldigt svår att hantera, han har ju sex syskon så kenneln hade inte jättemycket tid att lägga på var och en. Han tyckte att borstning var pest, tandborstning var det värsta som fanns, han bet i kopplet, i händer, stolar och diverse andra saker. Han kissade inne och sa aldrig till. Han åt dåligt och hatade att åka bil. 

Nu är han väldigt lätt att borsta, han står stilla och njuter nästan. Tandborstningen är fortfarande ett projekt men nu skriker han inte och ålar sig utan han bara biter lite på borsten. Han går jättebra i kopplet nästan jämt, han biter sällan i saker. Nu kan han hålla sig länge och är superduktig på att säga till när han måste ut. Nu har vi dragit ner hans mätning till två om dagen, på morgonen får han en äggula och tre dl torrfoder. På kvällen får han rester av det vi ätit och ytterligare tre dl torrfoder. 

Han älskar att åka bil, han har en stor bur och han tycker att det är superkul. 

Han kan sitta, ligga och ge tassen. Han sitter innan han ska ut, innan han får mat och när han ska in. Han är så duktig!

Min älskade lilla gosgris, detta är det bästa jag gjort någonsin. Men också det svåraste, han har varit ett helvete ibland. Jag har faktiskt varit på gång att lämna tillbaka honom. Tack och lov kom jag på bättre tankar och nu kan jag inte tänka mig ett liv utan honom.