varför ska man skratta när man inte har någon att skratta med?

varför ska man hoppas när man inte ha något att hoppas på?

varför ska man leva när man inte har någon att leva med?

avskrivning... bara avskrivning...

jag mår piss..

nu ska jag lägga mig ner och skrika...

sitter och lyssnar på Owl City och är på gränsen till tårar... inte för kändisarna...

men för att allt händer så fort... man hinner liksom inte med i svängarna alls...

jag tror att många har känt det.. det är någonting på gång!

tsunami, jordbävningar, aska, självmord, död, utrotning av djur, biljakter som resulterar i att flera människor "står ivägen" och stryker med.

läste i metro i fredags att det är dubbelt så många mord i maj i sverige än genomsnitt. och polisen är inte säkra på om de klarar av mera. när inte ens "skyddsmänniskor" klarar av allt... hur ska det gå för oss dödliga då?

och till exempel.. när Jackson dog... hur många var det inte som tog livet av sig? jag såg... någon vecka efter att det var 11.. eller 12 någonting! hur kan det gå så långt?

visst han var en bra musiker och han gjorde bra musik, men... han är inte värd att dö för om man inte kände honom. inte vad jag tycker iallafall...

visst.. jag skulle sjunka genom jorden, skrika och gråta och få panik om någon av mina idoler skulle dö. om typ Pierre, Ville eller någon som jag har en "relation" till skulle dö, då skulle en stor bit av mig slitas bort... MEN!! deras musik finns fortfarande kvar!

den försvinner ju inte direkt för att dom gör det?

fast... jag skulle bli så otroligt ledsen i kanske veckor! men jag skulle resa mig upp igen.

tillslut skulle jag ju inse, som jag gjort förut, att tårar, inte ens om man skulle drunkna i dem, kan få tillbaka de som dött... tyvärr. inte ens om alla i hela världen skulle gråta i flera år samtidigt. det skulle inte förändra någonting...

hur mycket man än skriker så fungerar det inte. jag låter väldigt negativ nu men, så är det...

mina tankar söker sig osökt till Jonas, han ville avsluta sitt liv, han gjorde det genom att kasta sig framför ett tåg.

jag tänker även på Alex... fina Alex... underbara Alex... ord kan inte beskriva... du finns alltid ändå...

Jocke... jag tänker på dig också

och Nora...

jag tänker på min gammelfarfar, han som hade viljan att övervinna allt, utom döden. 
och farmor.. du är så stark! <3

och pappa... du är underbar! <3

jag tycker att, döden är hemsk, vidrig och äcklig. men nödvändig... livet har sin gång, det vet man. och man dödar genom att föda. tänk era mammor som mördare. hon födde er och ni kommer dö av det.

"i slutet är vi bara vävnad och ben"

djupa tankar...

jag saknar också... det verkar kanske inte så... men det gör jag, som jag saknar. jag saknar de som lever men är döda... typ J... men jag släpper taget om alla... tillslut.

man måste lära sig att tänka bort döden ibland, men när det händer så mycket på en gång blir det så...

väldigt lulligt inlägg... om någon orkar läsa det... tack <3