fan... alltså... dom ska vara så hårda och så... deras image är ju så... och nu sitter alla och gråter och vissa vill inte ens prata..

döden är, som jag sagt förut, vidrigt. den förstör för så många..

tänk nu... om någon som jag känner skulle dö så skulle ju jag bryta ihop men inte så många andra.

men om någon kändis dör blir det ju masskaos. och nu har ju så många försvunnit... jag undrar var våran värld är påväg. den raseras framför oss och vi kan inte göra Någonting för att hindra det. det blir ju ras och förstörelse mera än någonsin. jag menar... om man nu ser hur världen var när man var liten, ovetande om allt hemskt. och nu, när jag har blivit större och mera medveten om vad som händer så vill jag bara blir liten igen. omedveten om verklighetens mörker och hat. jag menar... man älskar många... men jag tror man ogillar flera. om jag, som individ tänker efter, jag älskar ju mina flickor, och mina pojkar.. men jag kan komma på så mycket skit som folk så det är sjukt.

saker som får mig att ogilla dem. och då kanske jag sprider det vidare till någon annan som sen sprider det vidare. tillslut kommer ju flera än bara jag att ogilla den personen.

fan... livet är ett helvete. en transporteringssträcka till något bättre. det är min åsikt om det hela. att livet är en onödig sak eftersom man bara blir sårad och ledsen.

om någon jag tycker om dör ofrivilligt blir jag ju jätteledsen.

jag läste en artikel om en 32 årig tjej som kallades Kim, hon var förlamad från nacken och ner, och tillslut fick hon tillåtelse att få hjälp att dö. så hennes mamma drog ur Kims respirator efter 24 år i den. och mamman tyckte det var skönt. och det är sånt jag blir glad av. när det är så, när mamman hjälper till hela vägen och sedan får ta ett sista farväl. inte bilolyckor och mord. det är bara hemskt. när man inte får en chans att förbereda sig mentalt. visst, det kommer väl som ett slag i magen även när man är förberedd på det men det känns nog ändå bättre att man kan hjälpa till.

när min gammelfarfar dog så var farfar och min farbror där och höll honom i handen de sista andetagen. det var alltid folk hos honom för vi visste att han skulle dö. vi sille inte att han skulle vara ensam, och det kändes bra att kunna få honom trygg. tror inte han skulle kunna ge upp om han låg ensam i ett sjukhus helt ensam utan någon där. bara respirator, dropp och vita väggar.

där är också en sak jag hatar med sjukhus, deras äckliga fula vita kliniska väggar. usch...

jag är ett olycksbarn och har tillbringat rätt mycket tid på sjukhus. jag har vuxit upp med en sjukdom som gör att mina ben är sköra och lätt bryts av. jag har brutit höger ben 3 ggr, vänster arm 1 gång, tår flera gånger. man jag har tagit det lugnt, så jag har klarat mig rätt bra. min kusin har haft av alla ben i kroppen typ..

och tillbaka till ämnet sjukhus, jag har alltid avskytt att vara där, jag är inte rädd för sprutor, jag kan svälja piller, jag inte heller rädd för läkare eller något sånt. men jag tycker att sjukhus är obehagligt.

jag vill verkligen vara liten igen, inte behöva leva upp till alla krav som folk kräver av mig. jag ska vara si och så, för det är andra i min ålder. min mamma klagar på mig och bror min, vi älskar Pokémon. varför kan inte jag få vara som jag vill? varför måste jag leva upp till allting?

varför ska allting behöva vara så jävla perfekt i denna värld? det är ju inte det. om den hade varit det hade inte vackra människor dö...

tänk om allt var som jag ville...

långt djupt inlägg igen..

det behövs, folk verkar inte fatta...